Sidan senast uppdaterad: 2018-03-05 Unika besök sedan 2010-11-16: 58146

Det odemokratiska språket

Privatperson som startat namninsamlingen ""Det svenska språket ska vara ett officiellt och demokratiskt majoritetsspråk i Sverige!""

Artiklar och brev av Johan Svensson om svenska språket:


Mina frågor om SDs språkpolitiska program (2018-01-09)

Min fråga till Ulf Kristersson (M) om hans självklara mål att alla ska tala svenska i Sverige (2017-12-21)

Min fråga till DNs kulturchef Björn Wiman med anledning av hans och tidningens kritik mot Svenska Akademien (2017-12-02)

Min fråga till professor Claes Sandgren om hans kritik mot Svenska Akademiens ständiga sekreterare på DN Debatt (2017-11-29)

Min fråga till Ebba Witt-Brattström med anledning av hennes kritik mot Svenska Akademien till TT (2017-11-25)

Språktidningens dubbla ansikten i fråga om svensk språkpolitik och språkdemokrati (2014-09-23)

Språkrådets fyra obesvarade frågor om språk och demokrati” (2014-08-06)

En kommentar till ”Är språklagen odemokratisk och därmed Språkförsvaret odemokratiskt?” (2014-04-14)

Anmälan till Granskningsnämnden (SVT:s brist på mediegranskning) (2014-04-06)

Kulturministerns brevförsvar av den odemokratiska språkpolitiken (2014-01-22)

Kommentar till Språkförsvarets synpunkter på innehållet i ”Det svenska språkets falska vänner” (2013-10-05)

Det svenska språkets falska vänner (2013-08-13)

Professor kontaktad på svenska (2013-08-06)

Språkrådet svarar om hen och queerpolska (2013-08-06)

Riksdagspartierna om bristen på mediekritik i SVT (2013-08-06)

Babiansvenskan (2013-02-13)

Sanningen om Expressen: Sex, lögner och incestuösa medieband? (2012-09-26)

Plagiering har ersatt tolkning som norm vid inlåningen av nya ord i svenskan (2012-04-22)

För staten är svenska i standardspråket endast en fråga av akademisk karaktär (2012-01-31)

Vanliga frågor om debattartikeln "Pomperipossaspråket" (2011-05-14)

Öppet brev till riksdagen om en demokratisering av det svenska majoritetsspråket (2011-04-06)

Låt folket få rösta om svenska språket (2011-04-03)

Pomperipossaspråket (2011-03-31)

Öppet brev till Sveriges Riksdag om det odemokratiska svenska språket (2010-12-07)

Brev från en statlig språkvårdare (2010-11-29)

Det odemokratiska språket (2010-11-15)

Tidningsversionen av "Det odemokratiska språket" (SvD 2010-09-01)

Om mediespråkvård på undantag - systemkraschen snart ett faktum? (2010-07-16)

Sanningen om Expressen: Sex, lögner och incestuösa medieband?

Publicerad: 2012-09-26


På pappret är Expressen en tidning som tycker att det svenska språket, undersökande journalistik, oberoende granskning av makthavare, pressetik och kvalitetsförbättring är viktigt. Är det så också i verkligheten eller finns det en annan sanning bakom de vackra orden?

Ledare

Enligt Expressens ledarredaktion är nämnandet av fakta som främjar egna intressen och förtigandet av övrigt ett typiskt sätt att driva politisk debatt på (”Väl menat men olämplig metod”, Exp 2011-12-21). Betyder detta att Expressens debattmetod är både mer genomtänkt och lämpligare än den politiska? Står tidningen för en etisk journalism och har dess anställda, till skillnad från vissa av de i ledarna granskade politikerna, ”skam i kroppen” (”De har ingen skam i kroppen”, Exp 2012-09-18)?

I en ledare i Expressen skriver en vikarierande ledarskribent att ”svenska artister bör bojkotta Ryssland om Pussy Riot fälls” om ”de ser solidaritet som någonting mer än bara ett slagord” (”I Ryssland är punk på riktigt”, 2012-08-09). Att backa upp ord med handling är alltså viktigt för var och en som vill framstå som trovärdig i sin samhällskritik och världsförbättrariver. På nätet är artikeln publicerad med titeln ”I Putins Ryssland är punken på riktigt” (Exp 2012-08-09 kl 09.06). Oklart varför. Att rätta det som blivit fel anser nämligen Expressen vara okej om tidningen samtidigt lägger till en fotnot om rättelsen sist i texten, men att helt ta bort gammalt material anses vara historieförvanskning och lika förkastligt som ”när man i Sovjet suddade ut misshagliga personer på historiska bilder när de inte passade in i rådande politiska ordning” (”Därför tar vi inte bort artiklar på Expressen.se”, Exp 2012-09-23). Expressens syn på ändringar är därför: ”Rätta, ja, men ta bort, nej.” I teorin alltså. I praktiken ändrar tidningen historieskrivningen genom att klä den i en lite vackrare språkdräkt.

I ”Språka med Staffan” (Exp 2011-08-17) skriver Expressens ledarredaktion att ”är det något som ger obehagliga associationer är det politiker som vill bestämma över andras språkbruk.” Bakgrunden är en riksdagsledamot som ”skrivit flera motioner om vilket språk politiker, polis och medier bör använda” samt även uppmanat en blogg att byta namn.

I ”Språka på lufo-kratiska” (Exp 2011-08-04) kommenteras Liberala ungdomsförbundets beslut att bland annat ställa krav på språkkunskaper för att kunna bevilja en ansökan om svenskt medborgarskap. Att det är ”viktigt att kunna svenska i Sverige” är enligt ledaren visserligen ”självklart”, men ”varför blanda in medborgarskapsfrågan?”. Man anser nämligen inte att vi behöver ”ladda medborgarskapet med ett krav på ’svenskhet’” och fastslår därför att ”folkpartisternas språktestidéer är lika dåliga i dag som de var 2002”. Med Expressens språkliga logik innebär detta att svenskan inte alltid behöver vara så svensk. Det mesta kan ju ändå sägas bättre på engelska. Varför vill då LUF, enligt Expressen, ha språktest? ”Jo, det är viktigt för integrationen att invandrare lär sig svenska. Arbetslinjen, you know.”

I ”Svenska für alle” (Exp 2012-01-26) skriver Expressen att både skolminister Jan Björklund (FP) och integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har lovat att se över möjligheten att låta elever med utländsk bakgrund få ha skolämnet svenska tillsammans med elever som har föräldrar vars modersmål är svenska. Dagens uppdelning i ”svenska” och ”svenska som andraspråk” (SVA) kan nämligen sägas innebära att språkundervisningen är segregerad i integrationssyfte. Ledarens slutsats blir därför att ”det enda rimliga är att ha ett svenskämne, för alla”. Med andra ord ungefär lika rimligt som det är orimligt att alla språkliga uttryck i svenska tidningstexter blir standardsvenska, det vill säga svenska som ska kunna skrivas, läsas och förstås av alla Sveriges medborgare. Innehållet i Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL), den inofficiella normkällan för svensk rättstavning (”Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket”, SOU 2002:27 s. 54 och s. 466), bygger nämligen till stor del på tidningsspråket (”2.2 Källor till språkbruket”, SAOL 13, 2006, s. XI). Ordlistan innehåller alltså svenska ” für alle”.

Några av Expressens ledarrubriker är ”Nein. Non.” (2011-08-18), ”Demokrati? Njet!” (Exp 2011-12-04), ”Oui?” (Exp 2012-08-30). Några andra ord och uttryck som används i en Expressen-ledare är ”you name it”, ”peptalk”, ”backbencher” och ”fait accompli” (”Juholts problem började år 1917”, Exp 2011-10-16). Alla dessa ord och uttryck kan alltså sägas vara tidningssvenska, i form av oanpassade tyska, franska, ryska och engelska direktlån, men är det verkligen svenska eller är de bara så att svenskan inte anses vara tillräckligt uttrycksfull? Expressen är i så fall i gott sällskap. Inte heller Aftonbladet tycks anse att svenskan räcker till. För att beskriva författaren Björn Ranelids ”oerhörda underhållningsvärde” med låten ”Mirakel” i Melodifestivalen 2012 ”räcker nämligen inte svenska språket till”; Björn Ranelid är helt enkelt ”one of a kind” (”Han är tävlingens största atombomb”, AB 2012-02-19). Det är väl bara att hålla med. Björn Ranelid är onekligen den ende av sin sort, den ende i sitt slag. Sedan kan man inte heller låta bli att undra varför Sveriges förbundskapten i ishockey uppmanades att ”Go to Helsinki!” efter Tre Kronors misslyckade VM i Globen 2012 (”Sätt dig på planet till Finland nu, Mårts”, Exp 2012-05-18). Var hade han, om inte i Finlands huvudstad, kunnat hamna om man istället bett honom åka till Helsingfors?

Osignerade ledarkrönikor sägs vara ”en fin gammal tradition i tidningsvärlden” (”Vem har skrivit ledarartikeln om hemspråk?”, Exp 2011-10-27). Dessa ledare ”betraktas som ’tidningens röst’” och ska ”förmedla de tidlösa, liberala värderingar som Expressen står för”. Att andra sådana värderingar tycks vara hyckleri, okunskap och ovilja att bemöta kritiska röster nämner tidningen inte.

I ”It can only get better” (Exp 2011-06-03) uppmanar Expressen sina vuxna läsare att ge sina barn, de som läser serietidningar istället för böcker, ”ett attraktivt val”. Barn som väljer att läsa ”Spiderman” (i Sverige för närvarande utgiven med den engelska stavningen ”Spider-Man”!) på engelska ska nämligen få serietidningen betalad av föräldrarna. Barn som väljer att läsa om Spindelmannen på svenska ska betala den med sin egen veckopeng. Ledarredaktionen skriver: ”Tillsamman[!] kan vi göra Sverige bättre. På engelska.” Tydligt är i alla fall att man inte är så bra på svenska. I så fall hade man för det första skrivit ”tillsammans” istället för ”tillsamman”. Sedan hade man också översatt ledarrubriken till ”Det kan bara bli bättre”. Det är alltså tydligt att man inte avser att leva som man lär. Ingen ledarskribent har i varje fall ännu förklarat om Expressen anser att vi, i väntan på att engelska blir officiellt majoritetsspråk i Sverige, ska läsa engelskspråkiga dagstidningar istället för svenskspråkiga kvällstidningar (”Det kan bara bli bättre?”, mejl till Expressens ledarredaktion, 2011-06-03)?

Expressen gör ändå sitt bästa för att få oss att tro att tidningen håller svenskan högt. I reportaget ”Efter sex år i Sverige kom polisen” (Exp 2012-04-13), tidigare publicerat i en längre version av Kyrkans tidning (2012-2), skriver Expressen om barn som har kastats ut från Sverige. En av underrubrikerna är ”Svenska språket var det enda som Amdusa, 23, och hennes familj fick med sig från Mellerud” . Förklaringen: ”Det svenska språket säger till mig att vi hör ihop, de och jag, det är det som händer mig. Språket berättar att en människa tagit till sig min kultur och gjort den till sin. Det är därför Amandas fläckfria svenska drabbar mig.” Svenskan är, som vi sett tidigare, dock inte viktigare än att Expressen, till och med på ledarplats, väljer att skriva på andra språk (främst engelska).

Fråga Expressen

Expressen hänvisar gärna till skrivregelsamlingen ”TT-språket” (TT.se/tt-spraket), när dessa rekommendationer främjar tidningens syften. Expressens språkvårdare påstår till exempel därför att det stavas ”Kuba” och inte ”Cuba” (”Hur stavar man, Kuba eller Cuba?”, Exp 2011-05-02). När det gäller engelskan i tidningstext är TT-språkets rekommendationer dock väldigt tydliga. Under rubriken ”Svengelska” är uppmaningen ”använd svenska!” omöjlig att missförstå för de allra flesta, men eftersom att skrivreglerna huvudsakligen riktar sig till journalister kompletteras den med tillägget ”använd inte engelska ord eller uttryck när det finns svenska motsvarigheter”. Ändå återkommer många av orden från den efterföljande exemplifieringen av onödiga engelska ord och uttryck samt deras svenska motsvarigheter gång på gång i Expressen. Ett par sådana ord är ”boom” och ”team” (som enligt TT-språket kan ersättas med ”uppgång” och ”lag”). Sanningen är dock den att inte ens Expressens rubriker är fria från sådana engelska ord (”Kaspersens tv-team bestulet: ’Obehagligt’”, Exp 2012-08-26; ”Tony Mårtensson tror på svensk KHL-boom”, Exp 2012-02-17).

Den onödiga engelskan återfinns även på Expressens ledarsidor. En ledarrubrik är ”Girlpower” (Exp 2011-09-16). Om TT-språket verkligen hade haft det inflytande över tidningens språk som Expressens språkvårdare hävdar kunde man till exempel ha ersatt ledarrubriken ”Girlpower” med ”Kvinnokraft”, då ledaren handlar om de kvinnor som framstod som vinnare i det danska folketingsvalet 2011. För vilket annat språk än svenska skulle svenska dagstidningar, utgivna i Sverige, skrivna av svenska journalister och för svenska läsare annars ha? Fast det är klart, Expressen tror kanske att engelskan är någon sorts lokal svensk dialekt? Så här säger i alla fall en facklig företrädare på den Expressen-ägda Göteborgs-Tidningen om beslutet, som innebär att tidningen nu ska redigeras i Stockholm: ”GT:s tilltal, talk of the town, det som är unikt för framför allt Göteborg och Västsverige blir väldigt svårt att svårt att fånga upp om man sitter 50 mil bort” (”Nästan halva GT-redaktionen bort”, DN 2011-10-04).

Det kan här tilläggas att inte ens Expressens rättelsespalt är fri från fel. I en rubrik skriver tidningen till exempel ”pixlar” istället för ”pixlas” (”Varför pixlar mannen som pekas ut som Palmes mördare?”, Exp 2012-06-08).

Aftonbladet och Expressen erbjuder ofta sina läsare att köpa till olika temabilagor (som helg, hälsa, korsord, mode, resa, sport, söndag och teve). Kan även böcker, filmer och andra tilläggsprodukter (som musik) vara journalistiska produkter (”Var kan man köpa era kokböcker”, Exp 2011-09-12; ”Har ni slutat att sälja dvd-samlingar med tidningen?”, Exp 2012-08-23). Tja, allt som säljs tillsammans med tidningen kan ju i någon mening sägas vara just en journalistisk produkt. Syftet med tilläggsprodukten är som vanligt att tjäna pengar: ”Det var en succé 2007 när Expressen gav ut en dvd-samling med James Bond-filmer. Därefter har vi gett ut böcker, kokböcker, Morden i Midsomer och mycket annat. Efterhand har efterfrågan minskat och nu tar vi paus med samlarserierna” (”Vem vill ha alla Rederiet-avsnitt som dvd-samling i hyllan?”, Exp 2012-08-23). Det handlar trots allt om stora pengar, mycket stora pengar. Så här skriver Dagens media, efter det att Expressen skrivit ett korttidsavtal med Sony, som gav tidningen ensamrätt att sälja en ny Idol-skiva: ”Kvällspressens kringprodukter har visat sig vara mycket lönsamma intäktskällor. Aftonbladet, till exempel, räknar med att kunna omsätta en halv miljard på kringprodukter inom fem år” (”Expressen säljer  Idol-skivan”, Dagensmedia.se 2008-11-27).

Nyhetsvärdering

En huvudnyhet från en av Expressens löpsedlar är: ”Hästbondens skämmiga festnatt i sjuksköterskedräkt” (Exp 2011-11-28). Samma rubrik (med tillägget ”Bildextra”) och samma bild (något beskuren) finns även på förstasidan, om än inte som huvudnyhet. Veckotidningen Hänt Extra har vid samma tidpunkt intressant nog inga rubriker om tv-bönder på sin förstasida (Hänt Extra 2012-49). Däremot skriver veckotidningen Se & Hör att ”Bonden Fredrik har valt sin fru: Vi har redan inrett sovrummet” med det fantasieggandetillägget ”Läs på egen risk” på sin förstasida (2011-48).

Kvällstidningen Expressen hade under 2011 en daglig TS-upplaga på 248 500 och en räckvidd på 945 000 (”Räckvidd- och upplageutveckling 2002-2011”, TNS Sifo). Veckotidningen Hänt Extra hade enligt samma undersökning en TS-upplaga på 127 500 och en räckvidd på 437 000. Det kan därför ifrågasättas om Hänt Extra verkligen är ”Sveriges mest lästa kändistidning”. Expressen är i varje fall betydligt mer läst.

Gränsdragningen mellan vad som är kändisjournalistik och skvallerpress är alltså inte alltid så lätt att göra. På nätet kallas Expressen ofta för ”Sexpressen”.  När man läser att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tycker att den egna löpsedelsformuleringen ”Mina bröst växte i direktsändning” är en ”klockren löpsedel för en kvällstidning”, säger det antagligen mer om kvällstidningens journalistiska logik än om vad som är god sådan (”Charlotte Perrellis bröst i tv i går – jag gjorde löpsedeln”, Bloggen om Expressen 2011-02-06). Att sex säljer inser nog de allra flesta. Det vet i alla fall Expressen. Allt som säljer lösnummer har nyhetsvärde. Att tidningen gärna vill få oss att tro att det finns ädlare syften, som ”öppenhet” och ”transparens”, bakom dess nyhetsvärdering är en annan sak (”Varför publicerar Expressen inkomstlistor?”, Exp 2011-01-26).

Kvällstidningarnas sexualiserade säljbudskap går dock inte hem hos alla. Till exempel uppmanade Sveriges Livsmedelhandlareförbund (SSLF) för några år sedan sina tvåtusen medlemmar att inte sätta upp löpsedlar med smaklösa sexbudskap (”Handlare plockar bort sex-löpsedlar”, Sydsvenskan 2005-04-24). Orsaken till att SSLF då gick ut med uppmaningen var en Expressen-löpsedel som en vecka tidigare låtit en 31-årig lärarinna ”berätta om sin samlagsmani”: ’Jag vill ha sex med vem som helst, när som helst’”. SSLF:s vd menade att det fanns föräldrar, som inte tyckte att deras barn skulle ”behöva mötas av löpsedlar som handlar om femton sätt att få orgasm” och att SSLF:s medlemmar är ”livsmedelshandlare och inte porrbutiksägare”. Löpsedeln om samlagsmanin följdes dock upp av fler sexlöpsedlar. I Malmö berättade Kvällsposten bara några dagar senare om Big Brother-Elitas ”sex i direktsändning” samtidigt som Expressen förkunnade att ”kurviga kvinnor har mer sex”.

Att många gillar när det är soligt och varmt är en annan omständighet, som Expressen gärna slår mynt av. Expressen har därför löpsedlar, som utlovar bra väder trots att träffsäkerheten oftast är låg (”Varför lovar ni värme som inte kommer?”, Exp 2012-04-28; ”Vädersajter lyckas bara spå rätt varannan gång”, DN 2012-07-16). Chefredaktör Thomas Mattsson vet dessutom att det är viktigt att anpassa säljbudskapen till de lokala marknaderna. Den 28 mars 2012 hade Expressen hela 32 olika löpsedlar runt om i Sverige (”Vi diskuterar löpsedlar i TV4”, Bloggen om Expressen 2012-03-29). Enligt Thomas Mattsson är det ”en konst” att göra ’löp’, den som tror att det bara handlar om att svänga ihop något i syfte att tjäna pengar tror fel: ”Bakgrunden är en rätt omfattande analysverksamhet, en nyhetsvärdering och till sist en sammanvägd bedömning där geografi, väder, dagtyp och – faktiskt! – datum spelar in.” Om det är en konst att tjäna pengar låter jag vara osagt, men de flesta tänker nog inte på affärsmän när de hör namn som August Strindberg, Carl Larsson, Ingemar Bergman och Tomas Tranströmer. Att vara rubriksättare på Expressen verkar däremot vara en lika konstnärlig profession, som att formge glättiga reklamblad för hygienprodukter på något stort, multinationellt bolag. Både löpsedeln och reklambladet, två kommersiella marknadsföringsprodukter med kort livslängd och lågt konstnärligt värde, skriker köp, köp, köp!

Förklaringen till att Expressen skriver om lättsam kontaktannons-tv som ”Bonde söker fru” och ”Ensam mamma söker” är att tidningen faktiskt bara tillhandahåller den läsning som efterfrågas av marknaden: ”När tv-program ses av miljonpublik, då är väldigt många av våra läsare intresserade” (”Får Expressen betalt för att skriva om vissa tv-program?”, Exp 2012-08-27). Att det bara handlar om att tjäna pengar är tydligt: ”Men sjunker intresset för en tv-serie, så drar vi förstås ner på bevakningen.” Därmed blir det också lättare att förstå varför god journalistik och korrekt nyhetsförmedling inte alltid kommer i första hand, även om man på Expressen gärna påstår något annat: ”Löpsedeln används såklart för att berätta om de allra största nyhetshändelserna, men också ämnesnyheter inom hälsa, sport, nöje, ekonomi och politik” (”Vad är det som avgör vad som hamnar på löpsedeln?”, Exp 2011-08-02). Som svensexor med tv-bönder i sjuksköterskedräkt och kvinnobröst som påstås växa i direktsändning alltså! Expressen medger dock att det inte alltid är ”dagens viktigaste nyhet” som hamnar på löpsedeln, det viktigaste är att den ”engagerar en viss grupp läsare” (”Varför hade ni övergivna hundar på löpsedeln?”, Exp 2012-04-13). Fritt översatt till ekonomisvenska betyder det att Expressen vill nå ett visst marknadssegment eller en viss konsumentgrupp.

Det är som språkvetaren Fredrik Lindström så träffsäkert beskriver läget: ”Utgångspunkten för kvällstidningarna är att sälja lösnummer, och då använder man det språk som ger bäst säljeffekt, inte det som ger den bästa och riktigaste informationen. Man förmedlar inte nyheter, man skapar nyheter” (”Jordens smartaste ord – språkliga gåtor och mänskligt tänk”, 2002, s. 62). Den brittiska tabloiden ”The Sun” har så kallade sidan tre-flickor, det vill säga bilder på unga kvinnor med nakna bröst i olika utmanande poser. Pornografi kan alltså vara journalistik om den presenteras som en nyhet. Makten att avgöra vad som är en nyhet ligger idag hos dagspressen och andra massmedier. Nyheten, ett ”offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt: en händelse, en process eller ett tillstånd” (Ne.se/nyhet), har dessutom kommit att reduceras till en handelsvara bland andra.

Statistiska analyser av lokala telefonkataloger skulle kunna ha ett nyhetsvärde. Det enda som krävs är att någon tidning tror sig kunna tjäna pengar på detta. Så vem vet? Kanske får vi framtiden se Expressen publicera kartläggningar som ”Så många efternamn slutar på ’–sson’ där du bor!” (”Varför publicerar ni  ’Rikast på din ort’?”, 2011-12-15)? Helt otänkbart, hur otroligt det än låter, är det faktiskt inte. Det är till och med, med Expressen-logik, fullt möjligt.

Kvalitetsarbete

Expressen vill gärna få oss att tro att tidningen besvarar viktiga läsarfrågor (”Visst svarar vi läsarna”, Exp 2012-04-29) och att tidningen gärna medger när den gör fel (”Expressen försöker inte framstå som felfri”, Exp 2011-10-16). Inget av de båda påståendena är dock sant. På en fråga om en felaktig rubriksättning (”Förstasidan: säljyta eller faktaförmedlare?”, mejl till Irina Halling, 2011-04-14) hävdar Expressens kvalitetsredaktör, Irina Halling, nämligen motsatsen: Expressen är felfri!

Förstasidesrubriken ”Så förstörs din kropp av vanliga sötningsmedel – hjärnan, levern, fettvävnad” har nämligen inget som helst stöd i tidningens ”Töm kylskåpet på lightprodukter” (Exp 2011-04-14). Trots detta skriver Irina Halling: ”Vi anser att vi aldrig gör något annat än korrekta och sakliga nyheter både på förstasidor, löpsedlar eller inne i tidningen. Vi försöker göra våra formuleringar så spännande som möjligt för att många ska vilja läsa tidningen. Men vi går inte så långt att vi blir osakliga.” (”RE: Kvalitetsbloggen nedlagd”, mejl från Irina Halling, 2011-05-04). Med andra ord: Expressen har alltid rätt och kan därför inte göra fel, trots att Irina Halling själv skriver att ”det viktigaste i en nyhetstext är att alla fakta stämmer” (”Ny kvalitetspolicy på Expressen”, 2011-04-03). De fel som ändå görs i tidningen, sådant som chefredaktör Thomas Mattsson anser vara exempel på ”en så kallad liten fråga” (”Vi slarvar med valutorna i texterna”, Bloggen om Expressen 2011-08-17) ursäktar Irina Halling med trötthet under de sista timmarnas omänskliga tidspress (”Om snedsteg på tangentbordet”, Exp 2012-03-04). De stora frågorna, som vad som är saklig respektive osaklig nyhetsförmedling, diskuterar Expressen inte överhuvudtaget.

Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, skriver ett blogginlägg där han påstår att alla på tidningen ”tar mycket seriöst på det vi ska göra” (”Expressens kvalitetspolicy”, 2011-07-10).  Enligt policyn innebär detta bland annat: ”Det som står i Expressen är rätt och riktigt. Det är viktigt för förtroendet.”  Kanske är det därför han är så snabb att besvara en fråga om en rubrik på förstasidan kan vara saklig om den saknar stöd i tidningen. Redan samma dag som jag ställer frågan till honom kommer svaret: ”Självklart ska det finnas täckning för alla rubriker” (”Re: Om ’rätt och riktigt’ vid rubriksättning?”, mejl från Thomas Mattson, 2011-07-21). På en fråga om Thomas Mattsson vill ha ett konkret exempel på en osaklig rubrik, som har varit införd i tidningen skriver han nästan lika snabbt: ”Jag vill gärna ha mer info” (”Re: Om ’rätt och riktigt’ vid rubriksättning?”, mejl från Thomas Mattson, 2011-07-22). Ändå svarar han aldrig på frågan om rubriken ”Så förstörs din kropp av vanliga sötningsmedel – hjärnan, levern, fettvävnad” (Exp 2011-04-14) är saklig eller osaklig.

Att Thomas Mattsson inte vill svara på frågan är kanske inte så konstigt. För det skulle ju bara bevisa att Expressen anser att det är viktigare att tjäna pengar än att tala sanning och bedriva ett verkligt kvalitetsarbete. Att i efterhand rätta några av de små och obetydliga felen på fast plats i tidningens egen rättelsespalt, ”Fråga Expressen”, blir i alla fall betydligt billigare än att bedriva ett verkligt kvalitetsarbete med professionell förhandsgranskning (”Varför är rättelsen mindre än artikeln?”, Exp 2011-09-08). Expressens sista korrekturläsare försvann redan 2006 (”Finns det fortfarande korrekturläsare?”, Exp 2011-05-03). Detta sorgliga faktum kommenterar tidningens språkvårdare så här: ”För 20 år sen fanns här ett tjugotal korrekturläsare – idag ingen. Men var så säker på att Expressen satsar på kvalitet ändå” (”Är det inte dags för korrekturläsare?”, Exp 2011-11-09). Som stöd för sitt påstående hävdar språkvårdaren att hon ”upplever ett stort intresse för språkfrågor och språkriktighet på redaktionen”, men tillägger för säkerhets skull att ”vi kan förstås alltid bättra oss!”

Ett seriöst kvalitetsarbete kostar alltså pengar, men för Expressen är hög vinst viktigare. Tidningen vimlar nämligen av orättade fel. Ett sådant hittar man i en kort text om en ishockeymatch i kvalserien 2012 (”Leksand tror fortfarande på en elitplats: ’Vi kommer ladda om’”, Exp 2012-03-25). I en bildruta till texten står det ”Leksand – Rögle: 2–5”. I tidningstexten står det däremot att ”1–5-förlusten [för Leksand] gör att laget är femma i kvalserien.” Någon rättelse publiceras aldrig i ”Fråga Expressen” efterföljande dag. Den får antagligen inte plats, då tidningen istället ägnar sig åt att rätta fyra andra fel. Brukar man inte finna fem?

Det blir därför närmast komiskt när Thomas Mattsson ägnar ett helt uppslag i tidningen åt att lovprisa den nya kvalitetspolicyn, som enligt honom ska ge Expressen ökad ”trovärdighet och transparens” (”76 steg mot en bättre tidning”, Exp 2011-09-08). Man skulle därför kunna tro att Expressen skulle vara mån om att själv följa de pressetiska reglerna. Publicitetsreglernas tredje punkt fastslår nämligen att ”löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten”. I praktiken blir därför ”en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften” underordnad felaktiga, men säljande formuleringar (”Etiska regler för press, TV och radio”, Po.se/regler/pressetiska-regler).

Torbjörn von Krogh, medieforskare som skrivit en doktorsavhandling om mediernas ansvarighet (”Understanding Media Accountability – Media Accountability in Relation to Media Criticism and Media Governance in Sweden 1940-2010”, 2012, Mittuniversitet, Sundsvall), anser att det idag är programmet ”Medierna” i Sveriges Radio som står för den mest effektiva mediekritiken (”Skandal att SVT inte har mediekritiskt program”, Journalisten.se 2012-08-21). Torbjörn von Krogh tycker att mediekritiken från medierna själva annars bäst kan beskrivas som ”ett lite krafsande på ytan”, eftersom det saknas egen och djupgående journalistik (”Mediekritik viktigare än man tror”, Publicerat, Sveriges Radio P1, 2012-09-08 kl 15.35).

Ett exempel på sådan ytlig och inställsam journalistik är ett reportage i Expressen, som, i ljuset av DN:s avslöjanden om myndigheternas lyxfester för skattebetalarnas pengar, granskar de största tidningarnas kostnader för sina personalfester (”Så går det till när medierna bjuder på personalfest”, Exp 2012-09-13). Tidningarnas påstått mer ansvarsfulla hållning antyds i papperstidningen genom att reportaget där har fått överrubriken ”De snålar när de skålar – och de får granskarna att dansa”. Anledningen till att detta bara förblir just påståenden är att kostnaderna endast grundas på Aftonbladets, Di:s, Expressens, GP:s, och SvD:s egna uppgifter. Vad TV4 hade för budget får man dock som läsare inte veta. Den ”privatägda” tv-kanalen vill nämligen inte gå ut med dessa uppgifter, så utan de privatägda tidningarnas frivilliga lämnande av uppgifter är det uppenbart att Expressen inte hade haft något att granska. Vad detta innebär för trovärdigheten inser nog de flesta. Det är väl ungefär som att vid brottsmisstanke grunda både förundersökning och åtal på de uppgifter som den brottsmisstänkte själv lämnat av egen fri vilja. Egenintresset, skuldreducering, torde då nästan alltid komma före allmänintresset, ansvarsutkrävandet.

Pressetik

I ”Spelets regler” (Exp 2011-11-10) granskas lanseringen av Zlatans självbiografi, ”Jag är Zlatan” (2011). Sekretessvillkoren i kontraktet från Bonniers, som svenska tidningar varit tvungna att skriva på för att få förhandsläsa boken, sägs där stå i strid mot de grundläggande pressetiska reglerna. För den Bonnier-ägda tidningen Expressen, vars chefredaktör Thomas Mattson ansåg avtalet vara ”oförenligt med tidningens principer och nyhetsuppdrag”, räckte det dock med ett muntligt tysthetslöfte.

Att däremot Aftonbladet skrev under avtalet och därigenom godkände den vitessanktionerade sekretessförbindelse som kom att medföra en skyldighet att betala en halv miljon kronor per förtida publiceringstillfälle kommenterar Aftonbladets sportchef så här: ”[B]åde tidnings- och förlagsbranschen är ganska incestuösa branscher, man behöver varandra. Man får gå med på sådant här för att få det man vill ha – och för att inte göra sig omöjlig till nästa gång.”  

Uttalandet kan intressant nog även användas för att beskriva både förhållandet mellan medierna och mellan politiker och media. Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) hävdar, med anledning av den avlyssningsskandal som ledde till nedläggningen av den anrika brittiska tabloiden ”News of The World”, att bristen på en kritisk granskning av de statliga och privata mediernas nyhetsförmedling är både ”farlig” och ”en allvarlig brist”. Gunnar Hökmark varnar även för en övertro på de journalistiska idealen, vilka i praktiken är underordnande de privata mediernas vinstintressen (”Makthavare utan granskning skapar rädsla”, Hokmark.eu, 2011-07-17).

En rubrik från Aftonbladets granskning av den svenska äldrevården, ”Vinsten går före vården” (AB 2011-11-19) kan även sammanfatta kvällstidningarnas språkvård. För det är inte bara inom äldreomsorgen det finns privata bolag, som gör mångmiljonvinster på sjunkande vårdkvalitet och vanvård. Expressen AB gjorde 2010 sitt bästa resultat sedan tidningen blev ett eget bolag med en vinst på 145,7 miljoner kronor (”Expressen ökade vinsten med 90 % ”, Medievärlden 2011-02-21). Vinsten för Carema Care, det skandalomsusade riskkapitalbolaget i Aftonbladets nyss nämnda granskning, blev samma år 290 miljoner (”Kritiserade Carema gjorde mångmiljonvinst”, SvD 2011-11-11). Ännu högre blev Aftonbladets vinst. Tidningen tjänade nämligen hela 333 miljoner, vilket gör 2010 till tidningens resultatmässigt bästa år någonsin (”Aftonbladet gör sitt fjärde bästa resultat i tidningens historia”, Resume.se, 2012-02-16).

Det finns med andra ord anledning att ifrågasätta varför tidningsspråket ska ligga till grund för den samtida standardsvenskan (SAOL), när det knappast finns någon politiker som skulle hävda att vården på äldreboenden som drivs av riskkapitalbolag ska få definiera vad som är ”god” äldrevård inom den statliga och kommunala vården?

I ”Makthavare utan granskning skapar rädsla” (Hokmark.eu, 2011-07-17) konstaterar Gunnar Hökmark (M) vidare att det visserligen kan förekomma viss debatt och kritisk granskning mellan ledarsidor ”men aldrig mellan nyhetsförmedling”. Detta innebär i princip att ”det media säger refererar media” och att ”den berömda kritiska granskningen upphör inom det egna reviret”. Mediernas okritiska förhållningssätt till nyhetsförmedlingen leder bland annat till att engelska ord i allt snabbare takt blir standardsvenska och att acceptansen för felaktiga skrivningar ökar. Ett exempel på det förra är ett TT-telegram där engelsk s-plural används istället för svenskans tankrar (”Broströms tankers till salu”, Di-DN-GP-SvD-UNT-VK-ÖP 2012-09-22; Bonniers svenska ordbok (BSO, tionde upplagan, 2010) godkänner idag båda böjningarna. I SAOL, vars trettonde upplaga är från 2006, nämns endast tankrar). Det senare kan exemplifieras med ett annat TT-telegram där uttrycket ”15–20.000” används istället för sifferuttrycket 15 000–20 000 (”Vinylfest när SR-arkiv säljer rubbet”, Di 2012-09-22; ”Radion bjuder vinylälskare på fest”, AB 2012-09-21; ”Sveriges Radio säljer ut skivor”, DN 2012-09-21). Att det inte går att sätta likhetstecken mellan uttrycken femton till tjugotusen och femtontusen till tjugotusen finns det dock fortfarande medier som förstår (”Skivarkiv i Umeå ska säljas”, VK 2012-09-21).

Två journalister på P4 Uppland, Sveriges Radio, tilldelades Guldspaden i klassen lokalradio 2010 för reportaget ”När polisen är den misstänkta”. Priset delas ut årligen av föreningen Grävande journalister till ”de journalister - verksamma i svenska medier - som genom engagerad och kunnig journalistik avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till. Undersökningen skall vara ett originalarbete, självständigt genomförd” (Fgj.se/ Guldspaden/Regler). Juryn ansåg att radioreportaget var ”en gedigen grävinsats som avslöjat stora brister i polisens internutredningar och belyst ungdomars utsatta roll när rättssamhället fallerar”. Mediernas egen uppfattning är alltså att poliser som granskar poliser är ett allvarligt samhällsproblem som måste granskas, men att det inte ens finns några journalister som granskar andra journalister håller man däremot kollektivt tyst om. Inte heller Expressen belyser problemet annorlunda: ”När polisen utreder sig själv händer – ingenting” (”De avslöjade: Polisens våld straffas sällan” (Exp 2011-04-25).

Det tycks för övrigt som om kvaliteten på tidningarnas grävande journalistik har sjunkit. 2011 var i alla fall ingen tidning nominerad till Stora journalistpriset, det årliga pris som sedan 1966 delas ut av Bonniers för att främja goda yrkesprestationer inom journalistiken, i klassen årets avslöjande (”Ingen tidning är nominerad till det finaste priset – Årets avslöjande, vad kan det bero på?”, GP 2011-11-20). Tidningarnas fokus på vinst kan möjligen vara en förklaring till detta. Det är i varje fall naivt att tro att syftet för det privata vårdföretaget ”Carema Care” skulle vara något annat än för den privatägda kvällstidningen Expressen. För ”affärsidén är ju att tjäna pengar, precis som för alla andra företag” (”Riskkapitalisternas mål: Tjäna pengar på äldre”, Exp 2011-11-20). Veckotidningen Se & Hörs chefredaktör är däremot betydligt mer ärlig när hon försvarar tidningens beslut att publicera smygtagna, ocensurerade och kontroversiella nakenbilder på brittiskan Kate Middleton, prins Williams fru: ”Det är vår uppgift att sälja tidningar” (”Toplessbilder publicerade i Sverige”, SvD 2012-09-19).

SvD:s ”Faktakollen” sägs till sist granska ”citat och andra påståenden från politiker och andra makthavare”. Ändå tycks det som om bara ett fåtal icke-politiker, som Wikileaks-grundaren Julian Assange (SvD 2012-01-31) och justitierådet Göran Lambertz (SvD 2012-08-31), har granskats sedan starten i april 2010.

Svenskan

En kvinnlig Expressen-journalist, som för övrigt tilldelades Lukas Bonniers Stora journalistpris för ”långvarig och fortgående journalistisk yrkesprestation” 2006, skriver i en krönika att språket i det populära ordspelet Wordfeud visserligen kallas svenska, men att det inte är det. Det påstås istället vara ”ett helt eget språk” (”Snart blir det lika förbjudet som porrsurfande, må jag ha spelat mig utless innan dess”, Exp 2011-11-10).

Som ett exempel på en av alla de ”totala knäppheter” som fått godkänt av ordlistan nämner hon ’ännes’. Med en ordlista som godkänner böjningar är ”ännes” en genitivböjning av det ålderdomliga svenska ordet för panna, vilket i grundform finns i såväl SAOL som BSO. Båda ordböckerna beskriver som bekant det samtida svenska språkbruket. Ordet ”änne” härstammar från fornsvenskans ”aenne” och är närbesläktat med anlete och ände (Sv.wiktionary.org). Den svenske poeten Gustaf Fröding använde ordet i dikten ”Det borde varit stjärnor [att smycka ditt änne]”, som publicerades i diktsamlingen ”Stänk och flikar” (1896). ”Änne” får vid en Google-sökning på svenska 19 200 träffar.

Man kan då undra vilket språk hon anser att ett tidningsuttryck som ”all time high” tillhör i en mening som ”15:78 för en liter 95-oktanigt är bara 15 öre under all time high” (”Kör bilen snålt – spara tusenlappar”, Exp 2012-09-08)? Expressiska eller Expressen-svenska? På engelska skrivs det ju ”all-time high” (Oxford Advanced Learner’s Dictionary, sjunde upplagan, 2010) och på så kallad standardsvenska ”all-time-high”(SAOL, trettonde upplagan, 2006). På god svenska skulle det kunna skrivas ”alla tiders högsta (bensinprisnivå)”.

Det kan vara värt att påminna om vad Fredrik Lindström anser om den nuvarande språkutvecklingen: ”[D]et går inte bara att slappt plocka in allt från engelskan. Då blir vi språkligt sterila; bara ordanvändare och inga ordskapare”(”Jordens smartaste ord”, s. 55). Vems är då felet och hur ser framtiden ut? Fredrik Lindström får återigen sammanfatta läget: ”Medierna, och särskilt kvällstidningarna, förser oss däremot med mängder av nya ord [men] om det är de som ska hjälpa till med förnyelsen av svenska språket är vi riktigt illa ute. De gör mängder av tillfälliga sammansättningar [som ”knarkbomb”], men använder dem som om de vore fasta begrepp (alltså ord som människor verkligen känner till och vet betydelsen av)” (”Jordens smartaste språk”, s. 55).

Expressen chefredaktör, Sveriges mäktigaste mediepersonlighet enligt tidskriften Fokus årliga lista över de 100 mäktigaste personerna under 2011 (Fokus.se/makthavarlistan/), undrar hur nyhetsmedierna ska ”försvara sig mot alla försök att stoppa en fri och oberoende rapportering” (”Thomas Mattsson: Flera hot mot en fri och oberoende rapportering”, Exp 2012-03-08). Om det därmed avses nyhetsmedier som är fria från felaktigheter och vinstkrav, med en oberoende och kritisk granskning av andra medier, tycks det tråkigt nog vara ont om sådana i Sverige idag.

Johan Svensson

Efterord

2012-09-27

"Sexpressens" huvudnyhet på Umeå-löpsedeln är "Porrskådisen avslöjar: Mina galna nätter med svenska fotbollsstjärnan".


2013-02-11

Några dagar efter publiceringen av "Sanningen om Expressen: Sex, lögner och incestuösa medieband" (2012-09-26) medger Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, i ett blogginlägg med anledning av beskedet om att SvD tvingas säga upp ett 60-tal medarbetare att "ekonomiska realiteter måste gälla" även nyhetsmedier ("Mediekritik och en rådig fotograf", Bloggen om Expressen 2012-09-30).


Johan Svensson Kontakta mig

Medborgaruppropet "Vi som vill folkomrösta om Sveriges officiella majoritetsspråk senast 2014!" i Facebook