Sidan senast uppdaterad: 2018-03-05 | Unika besök sedan 2010-11-16: 128475 |
Publicerad: 2013-08-06
>>>>>>>
Om bloggen
På svenska är en blogg om språk, kultur och människor, skriven av Per Ledin, professor i svenska språket vid Örebro universitet. Här får du inblickar i vad vi människor gör med språket och det med oss, analyser och tankar kring olika ord och konstruktioner, reflektioner över litteratur, medier och kultur – och lite annat.
Kontakt
Kommentera gärna. Den enda som krävs är att du anger din e-postadress.
Har du frågor eller vill att jag tar upp ett särskilt ämne mejlar du per.ledin@oru.se
8 Responses to Kontakt
Johan Svensson says:
Hej Per,
Tack för många kunniga, välskrivna och intressanta inlägg om det svenska språket. Jag har just upptäckt blogg, men sparat den som favorit för att komma ihåg att återvända till den då och då för att få nya perspektiv på svenskan. När det gäller engelskan undrar jag om du inte kan hålla med om att den idag kan anses vara en delmängd av det svenska språket i svenskspråkiga sammanhang, dvs i praktiken i men inte utanför Sverige? Svensk språkpolitik tycks ju bygga på uppfattningen att alla engelska ord och uttryck kan ses oanpassade engelska direktlån i svenskan?
Mvh, Johan
”På svenska är inte en blogg som tar strid för svenskan gentemot något annat – läs engelskan, som ibland utmålas som en fiende i språkdiskussioner. Den intresserar sig för det svenska språket och vill att det används, utvecklas och beskrivs. Tillsammans med andra språk, som arabiska, finska, swahili eller engelska.”
Per Ledin says:
Hej Per,
Tack för ditt snabba och välformulerade svar. Dessvärre besvarar det inte riktigt min fråga, då jag avsåg den så kallade parallellspråkigheten inom svenskan eller det faktum att det inte handlar om ett antingen-eller utan ett ett både-och när det gäller engelskan. Om man vill uttrycka sig på svenska eller engelska är oftast bara en smaksak, båda går bra (”Fiction eller fiktion? Romance eller romantik?”, Språkrådet.se/13621, uppdaterad 2012-05-28).
När det gäller listan Språkrådets sida ”Vad heter det engelska ordet på svenska?” (Språkrådet.se/1952) så är den ett bra exempel på detta: Det engelska ordet är ju svenska! Många av de engelska orden listas ju som oanpassade lånord i ”svenska” ordböcker som SAOL och BSO (abstract, airbag, allround etc). Andra sådana ord bör analogt också kunna uppfattas som ”svenska” (”cottage cheese”, ”cruise controll”, ”customized”), då ordböckerna som bekant endast innehåller ett urval av alla ord i språket. När det gäller ord som ”atlet”, ”fejka” och ”mejl” ser jag inte heller vad som skulle vara ett problem? De är ju ord som är anpassade till svenskan. Sammanfattningsvis: Varför kan alla engelska ord och uttryck i svenskan definieras som ”svenska”? Är språkvårdarna och språkvetarna inte tillräckligt ”briljanta” för att kunna skilja mellan de båda språken?
Det kan här vara lämpligt att låna in en formulering om den onödiga engelskan av Karin Bojs, DN:s vetenskapsjournalist (2010-05-09): ”Om de är nu är så himla briljanta: ska det vara så svårt att hålla två olika språk i huvudet och känna igen vilket som är vilket?”
http://www.dn.se/blogg/vetenskap/2010/05/09/att-lara-om-livet-the-life-la-vie–7176
Per Ledin says:
Jag är inte riktigt säker på att jag förstår vare sig din kommentar eller den folkomröstnings-kampanj du driver. Svenska är ju ett språk (som vuxit fram historiskt – för 1000 år sedan fanns det inget sånt språk, ingen som var av uppfattningen att den snackade svenska). Ser man det hela globalt och tar in världens kanske 6000 språk så kommer svenska alla gånger topp 100 om man ska försöka skatta språkens bärkraft/etablering etc. Svenskan har 10 miljoner talare, är historiskt förankrad, är kärnämnet i ett mycket väl utbyggt skolsystem, har en rik litteratur, inklusive facktexter och sakprosa, är mycket utförligt kodifierad i alla möjliga dimensioner (SAOL, SAOB, SAG m.m.).
Utgår man bara från ord, som du verkar göra, är det en vettig utgångspunkt att se de ord som svenska talare använder som svenska. Och ger man ut en ordbok är det en rimlig utgångspunkt att låta ord som är spridda i svenskan, som många talare använder, ingå, oavsett deras ursprung. Inte minst i Sverige finns en lång – och i mitt tycke briljant – tradition av att låta bruket väga tungt när man ger ut ordböcker och sysslar med språkvård.
Eftersom det sedan ett bra tag varit engelskan som influerat svenskan så kan man sedan diskutera just hur etablerat ett visst lån är. Då talar man gärna om citatord. Det förekommer att svenskar säger crazy (Det var helt crazy!) men du hittar inte det ordet i en ordbok. Ett utrop som awsome! ser jag ibland (yttrat mellan svenskar) på nätet, men inte heller det lär komma med i ordboken.
Märk väl att detta gäller just ord. Vi böjer inte verb som i engelskan, vi använder inte framförställd bestämd artikel, the, utan efterställd, vi har en helt annan och mycket mer komplex pluralböjning osv. Dvs. det är fortfarande svenska vi snackar, och det märks ju inte bara om man jämför en svensk och en engelsk grammatikbok utan också på den avsaknad av svar man får om man frågar en London-bo något på svenska.
Sen kan man förstås ha olika uppfattningar om (hur skadligt eller illa) det engelska inflytandet på svenskans ordförråd är.
Johan Svensson says:
Hej Per,
Blir kanske lättare om vi för diskussionen i punktform? I så fall:
1) På vilket sätt ”är det en vettig utgångspunkt att se de ord som svenska talare använder som svenska”? Varför skulle vi inte kunna uttrycka på fler språk än svenska i Sverige? Förklara gärna skillnaden mellan språkväxling och lån.
2) Vem eller vilkas uppfattning om vad som är samtida skriftlig standardsvenska ska ligga till grund för en svensk ordbok? Vilka är de ordböcker där du menar att ”ord som är spridda i svenskan, som många talare använder, ingå[r]”?
3) Är inte SAOL en ordbok? Dess trettonde upplaga från 2006 listar i alla fall ordet ”crazy”. Menar du att så kallade citatlån saknar språklig tillhörighet, dvs att de exempelvis varken är svenska eller engelska?
4) Om ”awsome” nu finns i bruket, varför skulle det då inte få finnas med i någon av dagens svenska ordböcker? Är det för att det är en vanlig felstavning av engelskans ”awesome”?
5) Ordet ”shit” finns i SAOL och BSO och skulle därför kunna sägas vara ”svenskt”. Ett uttryck som ”the shit” gör att det går att hävda att ordet ”the” också är ett svenskt ord. I alla fall om man anför samma resonemang som för ”mund”, vilket SAOL är ett oböjligt ord som förekommer i olika fasta uttryck. Ordet ”the” kan ju också förekomma i andra ”fasta uttryck” i svenskans, som ”the comeback (kid)”.
6) När det gäller om ”(hur skadligt eller illa) det engelska inflytandet på svenskans ordförråd är” beror givetvis på sammanhang och omfattning. Det skulle t ex kunna påverka både rättssäkerhet och patientsäkerhet om de engelska orden och uttrycken blir för många (jfr ”Hyrläkare förstod inte – patient dog”, Värmlands Folkblad 2011-04-07).
7) Kan man verkligen föreslå ”svenska motsvarigheter” till svenska ord? För orden i uppräkningen av ”Engelska och svengelska ord” på Språkrådets sida ”Vad heter det engelska ordet på svenska?” (Språkrådet.se/1952) finns ju nästan alla i svenska ordböcker. Ord som ”airbag” och ”krockkudde” är väl därför rimligen svenska synonymer?
Mvh, Johan
Per Ledin says:
Det var intressant att crazy faktiskt är med i SAOL. Det visar att det är spritt och illustrerar det jag säger, att ord som svenska talare använder rimligen räknas som svenska. Ordboksredaktioner kollar hur användningen ser ut för olika ord och gör utifrån det bedömningar. I övrigt har jag i min föregående kommentar tagit upp de principilla överväganden som språkvetare gör när det gäller vad som ska räknas som svenska och vilka ord som kan eller bör ingå i en ordbok.
Johan Svensson says:
Ja, det är rimligt att anse att ”crazy” [krejsi] finns med i svenska ordböcker om man dsamtidigt inte tycker att det är orimligt att svenska kan definieras som alla ord och uttryck som förekommer i svenskspråkiga sammanhang…
Ordboksredaktionernas ordurval är onekligen intressant. Jag illustrerar detta med några rader från ”Plagiering har ersatt tolkning som norm vid inlåningen av nya ord i svenskan” (2012-04-22):
Är det verkligen en ”utmärkt” bedömning att hävda att ”yankeejib”, som före 2011 endast får en träff på svenska i Google och ingen träff alls i Mediearkivet, är ”tillräcklig frekvent” (BSO, s. 7) för att få ingå i ”en ordbok över det nutida språkbruket” (BSO, s. 5)?
[...]
Varför saknar då SO och BSO ord som ”knivman” och ”yxman”? Är det för att orden inte är svenska ord som inte heller SAOL (2006) eller Prismas svenska ordbok (PSO) från 2003, med sina ytterligare ca 125 000 respektive 80 000 uppslagsord, listar orden? Både knivmän och yxmän tycks annars ha härjat ett bra tag i svenskan. Vid en sökning på svenska i Google får man 1 050 000 träffar på ”knivman” och 509 000 på ”yxman”. Samma sökning för perioden 1 januari 2000 till 31 december 2010 ger 180 000 respektive 4 960 träffar. De tidigaste träffarna i tidningsdatabasen Mediearkivet är från 1981 respektive 1984.
http://www.detodemokratiskaspraket.se/artikel10.asp
Per Ledin says:
Som sagt, ordböcker förtecknar ett urval av de ord som används i svenskan. I enskilda fall går det naturligtvis att diskutera detta urval, men även i internationell jämförelse har Sverige sedan länge haft duktiga lexikografer. Så min hållning är som framgått att vi i Sverige bör vara glada över att vi har så bra ordböcker.
http://pasvenska.se/kontakt-3/#comment-1574