Sidan senast uppdaterad: 2018-03-05 | Unika besök sedan 2010-11-16: 127809 |
Publicerad: 2011-05-14, Uppdaterad: 2011-08-18
1) Är inte orden "hyckla" och "meningslöst" överdrifter som är svåra att bevisa?
3) Saknar inte texten ett syfte?
4) Hur ska man få ett demokratiskt svar på vad som är eller bör vara svenska?
5) Skulle det inte vara värdefullt med en internationell utblick?
6) Vilka är nackdelarna och fördelar med SAOL samt vilka är de demokratiska alternativen?
9) Vem tänker idag på att "pojke" och "pjäxa" kommer från finskan?
11) Är inte norrmännens ambition att göra helt norska ord av de utländska litet löjeväckande?
14) Är inte frekvensmätning, rätt använd, mer objektiv än andra metoder vi känner till?
19) All förändring innebär visserligen inte alltid en förbättring men får väl föredras ändå?
1) Är inte orden "hyckla" och "meningslöst" överdrifter som är svåra att bevisa?
”Hyckla”: Är det inte att dölja sanningen, uppträda falskt eller låtsas vara bättre än man är för att vinna sympati när regeringen hävdar att tillgången till ett komplett och samhällsbärande språk som alla kan förstå är en ”demokratifråga” samtidigt som vi har en demokratiminister, Birgitta Ohlsson (FP), som säger att frågan om en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk ligger utanför hennes ansvarsområde?
”Meningslöst”: Ordet återfinns i texten och används då av den enda riksdagsledamot som besvarat två ja- eller nej-frågor om det svenska språket angående vikten av att svara på ställda följdfrågor.
Bildspråket i ingressen är visserligen ett annat än det som återfinns i artikeln, men ”råsopen” mot språklag, regering och riksdag är trots allt välförtjänt eftersom att påståendena bevisas i den efterföljande texten.
2) Språkets föränderlighet, med nya låneord och gamla ord som försvinner, gör det väl svårt att lagstifta om och att folkomrösta om?
En riksdagsledamot som besvarar det öppna brevet som sådant (utan att besvara någon av de två ja- eller nej-frågorna) skriver: ”Vilken valuta ett land använder kan man besluta om, men vilket språk en människa använder kan inte lagregleras.” Varför har vi i så fall en språklag som reglerar det språk som människor i offentlig verksamhet ska använda sig av? Vad innebär det att språket i till exempel domstolar ska vara ”svenska” (10 § Språklagen)?
”Låneord” anses för övrigt vara en felstavning enligt SAOL, vår inofficiella rättstavningsordlista. Den rätta stavningen är ”lånord”, trots att de båda stavningarna är ungefär lika vanliga i Google. Orden får 21 000 respektive 18 200 träffar på svenska. ”Låneord” borde därför, baserat på objektiv frekvens, vara en variantform till ”lånord”.
3) Saknar inte texten ett syfte?
Var syftet med Astrid Lindgrens debattartikel i sagoform från 1975, ”Pomperipossa i Monismanien” något annat än att få tillstånd en förändring av den dåvarande skattepolitiken genom att visa på det orimliga i en inkomstbeskattning på 102 %? Lindgren hade ändå ca 15 500 tecken inklusive blanksteg till sitt förfogande för att både formulera problem och alternativ, jag hade i bästa fall fått ca 4 500 – 6 500 vid en publicering.
4) Hur ska man få ett demokratiskt svar på vad som är eller bör vara svenska?
Det demokratiska svaret får vi genom att låta svenska folket ta ställning till följande huvudalternativ i en folkomröstning:
a) Svenska (med en officiell svensk ordlista utgiven av en språkvårdande myndighet med uppdrag att värna om det svenska språket)
b) Svenska och engelska (som första- respektive andraspråk)
c) Engelska (med till exempel "Cambridge Advanced Learner´s Dictionary" och "Oxford Advanced Learner´s Dictionary" som inofficiella engelska ordböcker)
d) Svengelska (med "Svenska Akademiens ordlista" som inofficiell svengelsk ordlista)
Det är alltså inte nödvändigt att ställa en ja- eller nej-fråga i en nationell folkomröstning. Vi hade exempelvis att välja mellan linje 1-3 både i fråga om Kärnkraften (1980) och Pensionsfrågan, ATP (1957). Att resultatet vid frågor som inte rör ändringar av grundlagen endast är rådgivande innebär inte med automatik att vi kommer att behöva ta ställning till samma fråga igen. Vi har exempelvis bara röstat om höger- eller vänstertrafik vid ett tillfälle (1955). Detta trots att riksdagen genomförde högertrafik samtidigt som 82,9 % av svenska folket varit emot införandet. Vid de senaste folkomröstningarna (medlemskap i EU 1994 och införande av euro 2003) lovade dessutom partierna att valresultatet skulle följas.
5) Skulle det inte vara värdefullt med en internationell utblick?
Debattartikelformatet omöjliggör en internationell jämförelse. En sådan är dessutom endast intressant. Hade detta varit relevant för hur vi utformar vår egen politik hade vi till exempel inte haft någon statlig historiebeskrivningsmyndighet: ”Forum för levande historia är en ovanlig myndighet, en kunskaps- och kulturinstitution som saknar direkt motsvarighet någonstans i världen.”
6) Vilka är nackdelarna och fördelar med SAOL samt vilka är de demokratiska alternativen?
Nackdelen med SAOL är att vi inte kan påverka vilka ord som ska anses kunna uppfattas som svenska (jfr ”shalom” och ”tjena”) eller vilka principer för uttal och böjning som ska anses gälla vid nybildning av svenska ord (en ”whistle-blower”, flera ”whistle-blowers”?).
Fördelen med SAOL som gemensam rättskrivningsordlista är att den möjliggör en meningsfull kommunikation på svenska. Det är till exempelvis svårt att tänka sig kunskapsackumulation i skriftsamhällen som bygger på kodspråk som endast är begripliga för ett litet fåtal.
Ett demokratiskt alternativ till SAOL skulle kunna vara en officiell rättstavningsordlista utgiven av en myndighet med uppdrag att värna om det svenska språket. Ett forum för levande svenska.
7) Ska vi motarbeta de så kallade domänförlusterna, inte förnya språket och få ett nationellt svenskt språk som i förlängningen riskerar att bli ett så kallat dött språk?
Hur utvecklas och förnyas svenskan genom att vi talar och skriver på andra språk? Är det inte att avveckla svenskan att karbonkopiera in främmande uttryck istället för att tolka dessa?
Är alla lånord, oavsett om dessa är ”översatta eller oöversatta”, lika svenska? Hur många språk ska vi i så fall ha goda kunskaper i för att förstå det svenska modersmålet? Om det räcker med engelska – varför utser vi då inte engelskan till officiellt första- eller andraspråk?
Vilket språk vill vi ha: ett levande nationellt språk som tolkar omvärlden (ordet ”smogg” finns endast upptaget i Svenska Akademiens ordbok, ej i SAOL:s beskrivning av samtidspråk) eller ett dött men internationellt som endast plagierar densamma (”smog”)?
Och vem ska få bestämma om vi vill vara ”härmapor” eller ”copycats”: den representativa demokratin eller dess uppdragsgivare, det svenska folket?
8) Är en opåverkbar typ av svenskt språk enligt huvudalternativen ett bra eller ens ett eftersträvansvärt mål?
Vad som är svenska definieras idag enligt alternativ 4 d) - SAOL är för närvarande Sveriges inofficiella rättstavningsordlista, varför det svenska språket i så fall redan skulle kunna sägas vara av en ”opåverkbar typ” även om SAOL:s språkbeskrivning är ”konsekvent inkonsekvent” och därför allting annat än statisk. Mitt mål är att ändra detta faktum eller att i varje fall få alternativet officiellt fastslaget genom ett demokratiskt fattat beslut som säger att det ska vara just så.
Föreställningen att SAOL är den officiella stavningen är som sagt så vanlig att den kommer till uttryck i akademiska avhandlingar (se Mickwitz, Åsa (2010). "Anpassning i språkkontakt: Morfologisk och ortografisk anpassning av engelska lånord i svenskan". Doktorsavhandling, Finska, finskugriska och nordiska institutionen, Helsingfors universitet, s. 160).
9) Vem tänker idag på att "pojke" och "pjäxa" kommer från finskan?
Det finska ordet ”poika” har lånats in i svenskan efter anpassning till det svenska systemet för stavning, uttal och böjning. Men är det meningsfullt att hävda att dagens inflytande från främst engelskan ska innebära att alla främmande ord kan lånas in som oanpassade direktlån? Annorlunda uttryckt: är alla språk som talas i Sverige ”svenska”? Och går det verkligen att leda i bevis att våra möjligheter till ”global förståelse” minskar för att vi exempelvis skriver ”mejl” istället för ”mail” och ”jobb” istället för ”job”? Om svenskan inte är tillräckligt internationell, varför inte utse ett av världsspråken till Sveriges nya majoritetsspråk?
10) Varför vill jag undvika ”business” och istället skriva ”affär” istället trots att det senare ordet är ett lånord från franskan med en ljudhärmande svensk stavning?
Det jag vill undvika är inte stavningen i sig utan ord som inte följer huvudreglerna för svenskt uttal. ”Business” skulle därför kunna sägas vara svenskt om det exempelvis uttalades [bu-si-nes’] istället för det i SAOL angivna engelska uttalet [bis’nis]. Vi har enligt min mening alltså att välja mellan att låna in antingen stavning eller uttal (i de fall dessa inte överensstämmer, så som för det anpassade engelska direktlånet ”kick” – i betydelsen liten spark eller liknande rörelse med foten). Det engelska lånordet ”strejk” [sträj’k] finns enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) med i svenskan sedan 1884. Ordet ”strejk” tycks dock helt ha ersatt den tidigare variantformen ”strike” [stri-ke], som enligt SAOB funnits med sedan 1863. De svenska orden ”strejk” och ”strike” är med andra ord båda anpassade engelska direktlån. Det går visserligen att hävda att engelskans ”strike” [strajk] är svenska, men då uppstår frågan om vilka oanpassade främmande direktlån som inte är det. Med andra ord: är det meningsfullt att definiera ”svenska” som alla språk som talas eller skrivs i Sverige?
Svenskans ”butik” är för övrigt ett anpassat franskt lånord. Den franska stavningen av ordet är ”boutique”. Engelskans ”shop” är däremot ett oanpassat lånord i svenskan.
11) Är inte norrmännens ambition att göra helt norska ord av de utländska litet löjeväckande?
Expressens kvalitetsredaktör Irina Halling skriver den 27 februari 2011 en krönika med rubriken ”Schöttepurrgare...nej, det blir ju tokigt”. Innebär detta även att vi ska rätta förvanskade och felaktiga svenska stavningar på lånord som ”affär” – den ursprungliga franska stavningen är ju ”affaire” – och att det finns främmande språk som är bättre eller vackrare än andra?
Dessutom kan man fundera över lingvisten Mikael Parkvalls påstående om att det språkvetenskapligt inte är möjligt att bevisa att en språklig konstruktion är bättre, mer uttrycksfull eller vackrare än en annan. Menar verkligen Halling att Parkvall har fel så får hon gärna motbevisa detta.
12) Är inte både svenskan (som mottagarspråk) och engelskan (som givarspråk) utsatta för samma språkförändringsprocesser?
Några av de svenska ord som lånats in i engelskan är ”angstrom” (ångström), ”crisp bread” (knäckebröd), ”lingonberry” (lingon), ”orienteering” (orientering), ”smorgasbord” (smörgåsbord) och ”tungsten” (tungsten). Men om språken är utsatta för ”samma förändringsprocesser”, så hade man väl kunnat förvänta sig att de anpassade svenska lånorden i varje fall skulle ha haft oanpassade alternativformer i engelska ordböcker?
13) Skulle det inte kunna vara ett problem att huvuddelen av orden i det svenska språket från början bara är lånord utifrån?
Nej, det är inget problem att det svenska språket ”utvecklas och förnyas”. Både ”askmoln” (som för övrigt finns belagt i svenskan sedan 1877 enligt SAOB) och ”tsunami” (1960) är anpassade till stavning, böjning och uttal. Det viktiga är när och hur det skall ske och vem som får fatta besluten.
14) Är inte frekvensmätning, rätt använd, mer objektiv än andra metoder vi känner till?
Att frekvensmätningarna i SAOL, den inofficiella svenska rättstavningen, inte är rätt använda bekräftas till och med av en företrädare för Svenska språkrådet. Ola Karlsson, en företrädare för Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik, skriver i ett brevsvar daterat den 29 november 2010 att ”urvalsprocessen för nya ord och ordformer som tas in i SAOL är lite för ogenomskinlig” samt att det är omöjligt att ”en sådan urvalsprocess kan […] vara helt frekvensbaserad” och det därför ofrånkomligen blir ”en hel del subjektiva och normerande val som måste göras på vägen”.
SAOL uppges vidare innehålla de vanligaste orden i det svenska samtidsspråket. Ändå innehåller ordlistan ord som inte genererar några träffar alls i Mediearkivet (vid sökning i svensk tryckt press). Ett par exempel på sådana ord är ”gängskärningsmaskin” och ”gungstolsmede”. Några ord som får en träff vid motsvarande sökning är ”guanoö” och ”gylfknäppning”.
15) Är inte mycket av det vi tillägnar oss i språkväg helt frivilligt och är inte fri vilja ett honnörsbegrepp inom demokratin?
Är det frihet att bli påtvingande ett språk och en språkbeskrivning som vi inte godkänt annat än indirekt, genom att den representativa demokratin valt att basera språkpolitiken på SAOL:s subjektiva beskrivning av vad som är svenska?
16) Allmänna folkomröstningar är ett trubbigt instrument med många felkällor . Vore det inte bättre att använda sig av representativa urval för att få mer exakta svar?
Är resultaten av nationella folkomröstningar mer eller mindre användbart än de resultat vi får i våra allmänna val? Betyder det exempelvis att vi även kan ersätta val till riksdag, landsting och kommuner med opinionsmätningar?
17) Kan det inte vara så att en trolig orsak till att artikeln refuserades är att ämnet idag inte upplevs som särskilt kontroversiellt?
Jag menar nog att det är tvärtom. Ämnet är i dag så kontroversiellt att varken medier, politiker eller språkvetare är beredda att ta debatten offentligt.
18) Varför inte våga testa nya infallsvinklar, ompröva tidigare sanningar och låta bli att skjuta budbärarna?
Det finns dessvärre ingen anledning att ompröva sanningarna om Svenska Akademiens falska matematik och Sveriges odemokratiska språkpolitik: ståndpunkterna är tyvärr helt korrekta!
19) All förändring innebär visserligen inte alltid en förbättring men får väl föredras ändå?
Att felaktigt byta ”ut ’före’ mot ’innan’ och skriva ’före’ istället för ’innan’] anser jag vara exempel på förändringar inom samma språk. Det är inget konstigt med det. Vi skriver idag i allt större utsträckning ”ska” istället för ”skall”, ”dom” istället för ”de/dem” och så vidare. På samma får många räkneord alternativformer. ”Femtio” tycks enligt SAOB ha funnits i svenskan sedan 1530 men skrivs även ”femti” (1703). Men är också engelskans ”fifty” en svensk alternativform till ”femtio”? Baserat på en strikt objektiv frekvensberäkning blir svaret ja. ”Femtio” får 2 090 000 träffar på svenska i Google, ”femti” 63 200 och ”fifty” 498 000. I tidningsdatabasen Mediearkivet blir antalet träffar 50 971, 680 respektive 5 398. Men varför innehåller Bonniers svenska ordbok endast ordet ”fifty-fifty” men inget av orden ”femtio-femtio” eller ”femti-femti”? Betyder delning ”50-50” att vi i Sverige alltid delar ”fifty-fifty” när vi får hälften var?
Johan Svensson
Johan Svensson Kontakta mig
Medborgaruppropet "Vi som vill folkomrösta om Sveriges officiella majoritetsspråk senast 2014!" i Facebook