Sidan senast uppdaterad: 2018-03-05 Unika besök sedan 2010-11-16: 127809

Det odemokratiska språket

Privatperson som startat namninsamlingen ""Det svenska språket ska vara ett officiellt och demokratiskt majoritetsspråk i Sverige!""

Artiklar och brev av Johan Svensson om svenska språket:


Mina frågor om SDs språkpolitiska program (2018-01-09)

Min fråga till Ulf Kristersson (M) om hans självklara mål att alla ska tala svenska i Sverige (2017-12-21)

Min fråga till DNs kulturchef Björn Wiman med anledning av hans och tidningens kritik mot Svenska Akademien (2017-12-02)

Min fråga till professor Claes Sandgren om hans kritik mot Svenska Akademiens ständiga sekreterare på DN Debatt (2017-11-29)

Min fråga till Ebba Witt-Brattström med anledning av hennes kritik mot Svenska Akademien till TT (2017-11-25)

Språktidningens dubbla ansikten i fråga om svensk språkpolitik och språkdemokrati (2014-09-23)

Språkrådets fyra obesvarade frågor om språk och demokrati” (2014-08-06)

En kommentar till ”Är språklagen odemokratisk och därmed Språkförsvaret odemokratiskt?” (2014-04-14)

Anmälan till Granskningsnämnden (SVT:s brist på mediegranskning) (2014-04-06)

Kulturministerns brevförsvar av den odemokratiska språkpolitiken (2014-01-22)

Kommentar till Språkförsvarets synpunkter på innehållet i ”Det svenska språkets falska vänner” (2013-10-05)

Det svenska språkets falska vänner (2013-08-13)

Professor kontaktad på svenska (2013-08-06)

Språkrådet svarar om hen och queerpolska (2013-08-06)

Riksdagspartierna om bristen på mediekritik i SVT (2013-08-06)

Babiansvenskan (2013-02-13)

Sanningen om Expressen: Sex, lögner och incestuösa medieband? (2012-09-26)

Plagiering har ersatt tolkning som norm vid inlåningen av nya ord i svenskan (2012-04-22)

För staten är svenska i standardspråket endast en fråga av akademisk karaktär (2012-01-31)

Vanliga frågor om debattartikeln "Pomperipossaspråket" (2011-05-14)

Öppet brev till riksdagen om en demokratisering av det svenska majoritetsspråket (2011-04-06)

Låt folket få rösta om svenska språket (2011-04-03)

Pomperipossaspråket (2011-03-31)

Öppet brev till Sveriges Riksdag om det odemokratiska svenska språket (2010-12-07)

Brev från en statlig språkvårdare (2010-11-29)

Det odemokratiska språket (2010-11-15)

Tidningsversionen av "Det odemokratiska språket" (SvD 2010-09-01)

Om mediespråkvård på undantag - systemkraschen snart ett faktum? (2010-07-16)

Pomperipossaspråket

Publicerad: 2011-03-31, Uppdaterad: 2011-04-03 

 

En demokratisering av Sveriges majoritetsspråk är inte möjlig så länge regeringen fortsätter att hyckla om det gemensamma samhällsspråkets betydelse för demokratin och riksdagen ser svenskan som ett meningslöst kommunikationsutbyte.

I Sverige har vi för närvarande en språklag som endast reglerar det svenska språkets ställning i samhället, inte dess innehåll. Det svenska huvudspråket är samhällets gemensamma språk och det språk som ska användas i all offentlig verksamhet. Rätten att beskriva vad som är det svenska samtidsspråket har överlåtits till ordböcker som Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) och Bonniers svenska ordbok (BSO). Det finns därför inget officiellt majoritetsspråk i Sverige, även om svenskan i praktiken uppfattas som ett sådant.

En av regeringskansliets språkexperter bekräftar att SAOL är Sveriges inofficiella rättstavningsordlista genom att fastslå att ordlistan är oumbärlig för ”den som vill veta hur ett [svenskt] ord ska stavas eller böjas” (”Ordskatt och rättesnöre”, Klara 4/2006). Han skriver även att SAOL är en ”spegel av samtiden” eftersom att ordurvalet i huvudsak baseras på en objektiv beskrivningsmetod, på principen om faktisk frekvens i det samtida språkbruket.

För det första är det egentligen bara möjligt att tala om språk i allmän mening, som ett system för mänsklig kommunikation. Det är inte heller möjligt att definiera ett enskilt språk objektivt, då orden i ett språk är oändligt många (Birgitta Lindgren, ”Hur många ord finns det i svenskan”, Språkvård 3/1989). Vad som är ett språk beror därför ofta på språkpolitik och vem som använder begreppet. Det tycks till exempel inte finnas någon svensk språkforskare som offentligt hävdar att det finns ett språk som heter ”nordiska” trots att danska, norska och svenska är inbördes förståeliga och därför kan sägas vara ett och samma språk i lingvistisk mening (”Språkens historia”, 2010, Tore Jansson, s. 29-30).

För det andra är det inte svårt att visa att det språk som beskrivs i SAOL (2006) och BSO (2010) är Svenska Akademiens och mediekoncernen Bonniers subjektiva beskrivningar av samtidssvenskan. Att ”tillräcklig frekvens” inte är ett rekvisit som grundas på faktisk förekomst kan visas med några exempel, där antalet träffar i tidningsdatabasen Mediearkivet och i sökmotorn Google, vid sökning i svensk tryckt press respektive på svenska, anges inom parentes. Orden ”jackpott” (2 595/73 400), ”streaka” (51/7 180) ”shalom” (2 851/117 000) finns alla med i SAOL och BSO, däremot inte de betydligt vanligare orden ”jackpot” (55 751/864 000), ”näcka” (111/31 700) och ”tjena” (3 817/7 700 000). Ordet ”shalom” tycks dessutom nästan uteslutande förekomma som egennamn. Det bör till sist påpekas att det inte finns någon objektiv rättstavning. Bara mer eller mindre vanliga stavningar.

I förarbetena till språklagen (prop. 2008/2009:153) framgår att tillgången till ett komplett och samhällsbärande språk som alla kan förstå är en ”demokratifråga” . Ändå påstår Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister med särskilt ansvar för just demokratifrågor, i ett brevsvar den 12/9 2010 att en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk ligger utanför hennes ansvarsområde.

I en replik på DN Debatt den 25/1 skriver Ohlsson att regeringen vill ”öka demokratisk medvetenhet” hos unga människor som riskerar att hamna i olika former av våldsbejakande extremism. Forum för levande historia har därför fått i uppdrag att ta fram ett nytt metodbaserat undervisningsmaterial. På Levandehistoria.org skriver myndigheten att den ”genom att ta hjälp av historien skapar […] kunskaper om samtiden”. Men hur beskriver man historien, förklarar samtiden och lär ut demokratiska värderingar med ett i grunden odemokratiskt skriftspråk?

Enligt Tore Jansson, tidigare professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet, är språken en del av historien. Då nästan all historiebeskrivning baseras på skriftliga källor är skriften inte bara ”en förutsättning för all historia utan [skapar] på sätt och vis skapar själva språken” (”Språkens historia”, 2010, s. 58-59). Historien är därför beroende både av de människor som använder språken och av de språk som beskriver den. Det är därmed tveksamt om ett skriftspråk som saknar demokratisk beskrivningsgrund kan ge upphov till en demokratisk historiebeskrivning. Ändå har vi inget forum för levande svenska.

Den som har monopol på historiebeskrivningen kan använda detta för att förmedla sin egen bild av samtiden. Det hävdas till exempel att folkupproret som ledde till president Mubaraks avgång den 11/2 inte hade varit möjlig utan Internet och sociala medier som alternativ till de statliga mediernas förljugna samtidsbeskrivningar (”De unga fick diktatorn att falla”, Exp 2011-02-20).

Svenska ord kan idag definieras som alla ord som förekommer i svenskspråkiga sammanhang. Det tycks inte heller finnas något egentligt krav på en viss frekvens i samtidsspråket. SAOL:s ”gungstolsmede” ger till exempel inga träffar i Mediearkivet och bara åtta i Google (varav endast två av dessa inte förkommer i lexikaliska källor). BSO:s ”showstoppare” ger endast åtta träffar i vardera textdatabas. Orden behöver inte heller följa huvudreglerna för svensk stavning, uttal och böjning. Alla ord är helt enkelt svenska. Med detta synsätt är det inte heller så förvånande att riksdagens Konstitutionsutskott i ett pressmeddelande genomgående använder engelskans ”whistle-blowers” (BSO) istället för ord som visslare, visselpipor, visselblåsare och visselpipeblåsare (”Översyn kan stärka skyddet för whistle-blowers”, KU 2011-02-16). Det blir däremot svårt att förstå hur svenska ord skulle kunna komma att utgöra ett hot mot språket självt. I språklagens förarbeten varnas det för de så kallade domänförluster som uppstår när koncentrationen av vissa svenska ord, de oanpassade direktlånen, blir för hög inom olika samhällsområden. Som exempel på en sådan domänförlust, det vill säga ”när ett språk ersätter ett annat inom en domän”, anges engelskan i högre utbildningar och forskning (prop. 2008/2009:153, s 8). Detta trots att samma engelska ord och uttryck i andra sammanhang, exempelvis i mediesvenskan, anses vara just svenska.

Språkvetenskapligt är det inte möjligt att bevisa att en språklig konstruktion är bättre, mer uttrycksfull eller vackrare än en annan (Mikael Parkvall, ”Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk”, 2009, s. 18). Ändå påstår Thomas Mattson, chefredaktör vid den Bonnierägda tidningen Expressen, att ”det engelska språket är överlägset det svenska” vid rubriksättning (”Bloggen om Expressen”, 2011-01-20). Det finns därför anledning att ifrågasätta varför ”scoop” i både SAOL och BSO ska anses vara en alternativform till skop, bara för att svenska journalister tycker att det är finare att gräva fram uppseendeväckande nyheter med ”scoops” än med skopor.

Från politiskt håll kan nämnas att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) ännu inte har besvarat en ja- eller nej-fråga om regeringen tänker arbeta för en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk (16/1), trots att hon tidigare hävdat att ”ett gemensamt språk är en avgörande förutsättning för en demokrati värd namnet” (”Proposition om ny lag: Språk för alla”, pressmeddelande från KD, 2009-03-12).

Därtill skriver integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i en debattartikel i Västerbottens-Kuriren att ”språket är en avgörande del i vår identitet” och att ”vårt modersmål är kopplat till våra minnen och vår kultur” (”Sverigefinnar i Umeå får stärkt rätt till det egna språket”, VK 2010-12-16). Ändå tycks Ullenhag inte anse att det finns någon anledning att låta det svenska folket få rösta om Sveriges officiella majoritetsspråk och dess innehåll, eftersom att ”svenskan, enligt språklagen, redan [är] Sveriges officiella språk”. Det är i varje fall det svar som hans politiskt sakkunniga brevsvarare lämnar den 15/2. Frågan blir därför vilka politiska skäl som ligger bakom regeringens påstående om att svenskan är officiellt majoritetsspråk. För detta är som sagt inget annat än en språklig myt, om än en statligt sanktionerad sådan. Myten får även stöd av Språkrådet, Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik. En företrädare för myndigheten hävdar nämligen i ett brevsvar den 29/11 2010 att eftersom ”språklagen slår fast att svenska är huvudspråk i Sverige” så betyder det ”i praktiken […] precis detsamma som att Sverige redan har ett officiellt majoritetsspråk”. Påståendet om att begreppen ”i teorin” och ”i praktiken” är liktydiga talar dessvärre inte för någon större kunnighet i sak, även om det faktiskt ändå medges att "urvalsprocessen för nya ord och ordformer som tas in i SAOL är lite för ogenomskinlig” och att det bland annat därför vore bra om det tydligare redovisades ”hur man tänkt i valet mellan svenska och engelska ekvivalenter eller stavningsvarianter” .

Vidare har endast en av riksdagens 349 ledamöter besvarat de två ja- eller nej-frågor om det odemokratiska svenska språket som ställdes i ett öppet brev den 7 december förra året. Den svarande ledamoten tackar dock nej till att motivera sina ställningstaganden ytterligare eftersom hon upplever det som ”ett meningslöst kommunikationsutbyte” att besvara samma frågor igen utan att få svar på sina egna. Men är ”fuck” verkligen en fackterm?

Till sist kan det meddelas att de styrande i Monismanien har beslutat att innehållet i det huvudlösa svenska majoritetsspråket ska komma att regleras i sagolandets utförliga ordböcker. Beslutet, att låta svenska vara samlingsnamnet på alla de minst 150 språk som talas i landet, förklaras med att det trots allt är bättre med ett språk utan vett än ett som också saknar etikett. Talande för svenskans huvudlöshet är att hotet mot språket inte anses komma utifrån utan inifrån, genom de så kallade domänförlusterna.

Johan Svensson

Fotnot: Astrid Lindgrens satiriska saga ”Pomperipossa från Monismanien” från 1975 handlar om hur hon som egenföretagare tvingades betala 102 procent i inkomstskatt. Sagan kan ha kommit att bidra till att Socialdemokraterna vid riksdagsvalet 1976 kom att förlora regeringsmakten för första gången på 40 år